Att vara nämndeman innebär att ta ansvar och tänka sig för

Replik på redaktörens sida SHNF-nytt 4

Jag är verkligen stolt över mitt alldeles nya uppdrag som nämndeman vid Svea Hovrätt. Efter ett antal år som nämndeman i Stockholms tingsrätt vet jag att domstolsväsendet arbetar kompetent och med stor medkänsla om de enskilda individer man möter.

Den bild som förmedlats via media av rättsväsendet har annars solkats avsevärt senaste tiden av hovrättsdomar som andats föråldrad kvinnosyn, debatt om bristande representativitet i nämndemannakåren, domare som döms för sexualbrott men som ändå får behålla jobben m m. Men allt det där är ju en sanning med modifikation eller hur?

När jag tittar på den grupp jag är inplacerad i finns det bara en nämndeman som är yngre än jag, och jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 47 år! Dock hittar jag 2-3 stycken med icke svensk-klingande namn. Bra!

Och så, jag kastar mig över SHNF-nytt 4 som också ingår i mitt ”välkomst-paket”. Vad avhandlas här, undrar jag nyfiket. Jag kommer till ”Redaktörens sida”. Jag måste läsa den både en, två och tre gånger. Det handlar om våld mot kvinnor. Slutsatsen har jag inga som helst problem med – att ökad alkoholkonsumtion ger ökad dödlighet bl a på grund av ökat våld i samband med missbruk. Jag instämmer.

Men språkbruket i övrigt gör mig beklämd. Hur kan man anklaga kvinnor som träder fram i teve och berättar om att de misshandlats av sina män för att ”mannekänga” bara för att de lyckats få positioner i samhället som gjort dem till viss del kända? Vet inte redaktören att man knappast berättar på föräldramöten eller dammiddagar om att man får stryk av den man älskar? Att bli slagen är så tabu och skuldbelagt att det är viktigt att även kvinnor som lyckats i livet berättar om sina erfarenheter av detta för att hjälpa andra kvinnor att inse att det inte är dem det är fel på utan skulden ligger hos den som slår.

Därefter raljerar redaktören över att ”alla” partiledare numera kallar sig feminister. Jag säger bara att om alla som kallar sig feminister också verkligen var det då skulle Sverige se annorlunda ut.

Sedan kommer en släng om det s k hedersrelaterade våldet och att detta saknas i feministdebatten. Invandrare från mellanöstern ”har för sed” att bruka detta enligt redaktören. Det är också ”ofta förekommande”. Jag vill bara i sammanhanget nämna, att det våld som utövas mot kvinnor i Sverige, till överlägset största delen utövas av svenska män. Detta faktum går inte att komma undan.

Att ha förmånen att få sina ord i tryck, svarta på vitt papper, kräver eftertänksamhet och ansvar. Tillsammans måste vi visa att nämndemannakåren tar sina uppgifter på allvar och är varsam med fakta.

Med vänliga hälsningar,

Anna Fredriksson