Åklagaren en av rättegångens huvudaktörer!
Intervju med kammaråklagare Jan Leopoldson.
Jan Leopoldson är kammaråklagare vid Norrorts åklagarkammare som finns i Rättshuset, Sollentuna och har som verksamhetsområde norra delarna av Stockholms län. Fastigheten inrymmer förutom åklagarkammare, tingsrätt och polis. Landet är indelat i 41 åklagarkammare, var av 35 är allmänna och Norrorts åklagarkammare en av dessa.
Anledningen till Jan Lepoldsons yrkesval är att han vid sin tingsmeritering hade tillfälle att studera de som ingick i domstolen som domare, advokat och åklagare. Han kom då fram till att som åklagare behövde man inte ¨glida¨ på sanningen. Sedan tycker han att som åklagare arbetar man för en god sak och att det är viktigt att man inte får kränka sina medmänniskor. En annan fördel är att det är ett fritt yrke med stor frihet under ansvar. Åklagarebanan börjar med att man anställas som aspirant för att sedan bli assistentåklagare och därefter kammaråklagare. Högre tjänster tillsätts genom ansökningsförfarande. Åklagarmyndigheten är också uppdelad i specialenheter t.ex. internationella åklagarkammaren och ekobrottsmyndigheten.
Som åklagare har man tre huvuduppgifter att tillsammans med polisen utreda brottet, att ta beslut om förundersökningen håller för domstolsprövning och att föra talan i domstol. När ett allvarligare brott är begånget så griper polisen den misstänkte, åklagaren anhåller och domstolen häktar vederbörande om någon är skäligen eller sannolikt misstänkt för brott. Sedan påbörjas förundersökningen där åklagaren leder arbetet och polisen utför utredningen i samarbete med åklagaren. Polis och åklagare arbetar tillsammans under förundersökningen. Åklagaren har att besluta om eventuella restriktioner för den häktade som besöks, telefon eller brev förbud . Han har också att ta beslut om tvångsmedel bl.a. kroppsbesiktning, beslag och husrannsakan . Som åklagare har man i stort sett monopol på att väcka åtal (även JK i visst avseende) och avgör om förundersökningen skall läggas ned eller om åtal skall väckas i domstol.
Vid mindre allvarliga brott som t.ex. butiksstöld eller trafikbrott kan åklagaren besluta om ¨strafföreläggande¨ i stället för åtal. Då fattar åklagaren beslut om böter eller villkorlig dom om den misstänkte accepterar påföljden behöver ärendet inte prövas i domstol.
I Sverige var det traditionellt så att domstolen var verksam och skötte förhör och tog in bevisning osv. Det systemet finns nu för tiden t.ex. i Frankrike där domstolen har en betydligt aktivare roll och leder förhören i rätten. Detta system har för och avigsidor då domstolen har möjlighet att utreda brottet fullständigt . Nackdelen är att domstolen kan bli alltför involverad och förlorar sin objektivitet.
Statstjänstemän har skyldighet att vara objektiva i sin tjänsteutövning och det gäller oinskränkt för åklagare i enlighet med rättegångsbalken. Detta gäller obetingat under förundersökningen. När målet tas upp i domstolen så fortsätter principen om objektivitet . Något motsägelsefullt blir det när åklagaren intar en partsroll och skall lägga fram sakförhållanden som kan få den åtalade fälld. Försvararen har då en motsatt position och skall framhålla det som talar för att den åtalade inte är skyldig. Rättens ledamöter skall sitta någonstans i mitten för att bedöma parternas bevisföring .
I de fall då den åtalade inte försvaras av advokat så blir objektivitetsprincipen för åklagare än mer påtaglig.
Det största problemet för åklagare är bristen på resurser. Det skulle behövas betydligt fler åklagare för att hinna med att utföra utredningarna utan tidspress och risker för problem med rättssäkerheten. Åtal får endast väckas då åklagaren har en stark bevisning och kan förvänta sig en fällande dom . När det gäller ungdomar så skall tiden från brottsmisstanke till åtal klaras av på sex veckor, vilket gör utredningarna väldigt pressade. Jan Leopoldson anser att det skulle krävas prövningstillstånd för fler överklaganden till hovrätten bl.a. för att hovrätten ofta inte finner anledning att ändra tingsrättens dom som fastställes.
Jan Leopoldson anser att brottsligheten är en avspegling av dagens samhälle då t.ex. personrån var ett nästan okänt begrepp för 30 år sedan och förekom i USA men inte hos oss. Befolkningen har visserligen ökat och fler områden har kriminaliserats vilket ökat antalet dömda. Samtidigt har antalet grova brott ökat. Sverige har trots allt en internationellt sett en låg andel av befolkningen i fängelse. Brott inom familjen anmäldes för 30 år sedan i sparsam utsträckning men i dag är det betydligt vanligare. Han anser att nämndemän bör få mer kunskap om åklagarens roll och kännedom om dennes arbetsmetoder.
K-G Johansson