Tullia von Sydow är snart 87 år och har arbetat med äldrefrågor och social hemhjälp vid Socialstyrelsen. Hon har varit nämndeman vid Stockholms tingsrätt och i hovrätten i tio år. Dessutom är hon författare, studiecirkelledare och föreläsare. När hon pensionerades avgick hon som nämndeman då tiden inte ville räcka till för alla sysselsättningar. Vid 75 års ålder blev hon landtingspolitiker och vid 80 valdes hon in i riksdagen.
Hon är även en av grundarna av Nämndemännens riksförbund (NRF). Hennes gärning för att pensionärer inte skall anpassa sig till uppfattningen att de är för ¨gamla och gjort sitt¨ har inneburit att Tullia blivit allmänt känd och respekterad.
Samhället har genomgått stora förändringar under åren. När hon tog studenten 1938 var det bara 3% eleverna som fortsatte till studentexamen. I dag är det nästan alla som tar studentexamen. Det var stora ekonomiska skillnader i nationen. I dag garanteras alla försörjning av samhället.
Den stora omvälvningen kom igång efter andra världskrigets slut. Kvinnor var i hennes ungdom sällsynta på arbetsmarknaden. Nu för tiden är ca 95% av kvinnorna i arbetsför ålder ute i arbetslivet. Tullia var hemma när barnen var små och fick erfara hur svårt det är att komma tillbaka i förvärvslivet efter ett längre uppehåll.
Som nämndeman kom Tullia att bli ledamot av Stockholms Nämndemannaförenings styrelse. På första styrelsemötet undrade Tullia om kontakter med andra nämndemannaföreningar förekom ,vilket inte var fallet. Så uppkom tanken på ett nämndemannaförbund. Kontakt togs med domstolsverket och man fick lite pengar att söka upp nämndemannaföreningarna vid alla tingsrätter för att sprida iden om ett riksförbund. Nämndemännens riksförbund bildades år 1980 vid kongressen i Jönköping med Tullia som dess första ordförande.
Arbetet inleddes med att ta fram förslag på stadgar och ordna finansieringen av förbundet. Hon upptäckte snart att nämndemän var helt outbildade för sitt uppdrag. Då skrev hon utkast till grundutbildning tillsammans med John Törngren och startade studiecirklar för nytillsatta nämndemän. Vid årsmötet -83 avgick hon som en följd av att hon var pensionär och själv ett offer för synen på äldres kapacitet. Hon efterträddes då av John Törngren. Tullia anser att riksförbundet är bra och fyller sin funktion men har stora kostnader för det långa resandet.
Arvodet för nämndemän är styvmoderligt behandlad. Det är av vikt att man avlönar människor för deras insatser.
För att man skall få en nämndemannakår som avspeglar samhället måste arvodesfrågan lösas. Förhållandet att de politiska partierna utser personer till nämndemän utan att ta ansvar för förmågan att klara sina uppdrag är inte bra. Utnämningen av nämndemän i de politiska organisationerna fungerar inte alltid, då nämndemän är lägst prioriterad av alla tillsättningar. Politiker i allmänhet inser inte hur viktigt det är med kompetens och utbildning för att klara sitt uppdrag i domstolen.
Anspråken på nämndemän är stora då vi bör ha en massa goda kvaliteter som lyhördhet, empati, känslor för människor och social kunskap. Vi måste även ha kännedom om hur det är att växa upp i olika miljöer.
Vi får börja diskutera kraven på nämndemän. Kanske vore det bättre att gå utanför de politiska partierna för att få tag på lämpade personer. Då är hovrätterna den bästa myndigheten att utse nämndemän och ta ansvar för att utbildning och introduktion ges till alla. Att tjänstgöra som nämndeman borde vara en uppgift som åtskilliga medborgare tar på sig under en period av livet. Det är väldigt lärorikt och utvecklande av ens person. Det borde vara en uppgift för riksförbundet att tillsätta arbetsgrupper för att ta fram vilka krav som skall ställas på nämndemän. Men arvodesfrågan måste då förstås lösas.
Intervjuare K-G Johansson
Redaktörens sida
I detta nr publiceras ett inlägg ¨Att vara nämndeman innebär att ta ansvar och tänka sig för¨ (sid 4) av Anna Fredriksson. Jag har inte samma syn på feminismen som Anna Fredriksson men det är välkommet med debattinlägg. Skriv därför ner era synpunkter så att andra nämndemän får ta del av dem.
Jag har nyss avverkat en rättegång med ett stort antal som var åtalade för narkotikabrott. Rättegången varade flera veckor och den väckte många frågor och tankar. Jag förvånades över hur välorganiserad brottsligheten var med grossister och återförsäljare i Sverige. Narkotikabrottens drivkrafter är de stora inkomster den ger .
Det var ett omfattande kriminellt nätverk med kontakter i utlandet och även i andra svenska städer. I denna värld har man stort tillit till varandra och brottsligheten är mångkulturell och mångnationell. Kärnan var etniskt homogen med samma språk och jag fick den uppfattningen att ledaren eller ledarna inte var kända av polis och åklagare. De skymtade bara undantagsvis och skyddades effektivt av de åtalade. De anades bara i organisationen av transporter och det var osäkert från vilket land de agerade.
De som är extra utsatta är kurirerna som har att smuggla in narkotikan förbi tull och narkotikahundar. I ledargarnityret finns säkert också finansiärer, bulvaner, penningkurirer, torpeder mm. Dessa personer är betydlig mer svårfångade.
Då man inte får tag på alla i nätverket så får troligen verksamheten snart nya aktörer. Man kan rekrytera personer ur den egna etiska gruppen som snabbt tar sig in i landet och fortsätter med hanteringen. Intressant är hur snabbt polisen kan gripa misstänkta innan man rullat upp hela organisationen. Polisen måste säkert ta hänsyn till narkotikans stora skador på individer och samhälle och kan därför inte vänta med tillslagen. De stora hajarna befattar sig inte med narkotikan men tar hand om de stora pengarna. Om det gick att spåra penningtransaktionerna fick man kanske tag på ledningen för kriminaliteten och då kunde man kanske också få in de övriga i garnen.
Som nämndeman vid en sådan rättegång får man klart för sig hur mycket arbete som ligger bakom ett åtal i ett narkotikabrott. Det ligger månader av spaningsarbete, telefonavlyssning, översättningar och åklagarinsatser. Brottsligheten är global och därför mödosam att leda till åtal.
K-G Johansson